U tsikten from the hefty 1200-century castle is magnificent. The sun has just gone down and the lights of the old stone houses in the world heritage city of Gjirokastër labeled lit one by one.
- Thanks for a great day! says the Albanian wizard Adrian on flawless Swedish and I startled.
- Do you speak Swedish?
- Just a little.
He returns to fluent English and talks about how he was twenty years old at the beginning of the 90th century came to Uppsala as a language student. How he was amazed there and then over paved roads, efficient public transport, supermarkets with a seemingly endless supply and people who lived their daily lives in the midst of all of this without, it seemed, thinking about it. In five weeks learned Adrian little Swedish and although he has not been back in Sweden since Sweden remains in his mind a symbol of the limitless possibilities of the free world.
Times have changed. Albania is nowadays an open country, and many of the people who fled Albania during the Stalin-inspired dictatorial regime has returned. When Albania now in most respects beginning to catch up with their neighbors is only one direction: full speed ahead.
- My grandmother usually talk about clouds and rocks, says Adrian. The clouds are all the people who have gone out from Albania. When it rains weep clouds of regret. The stones on the ground are the people who stayed and those who return. Of the rocks we build the new Albania.
There was a time when Albania was standing alone against the rest of the world. The dictator Enver Hoxha had in the 1940s, 50s and 60s chummy contacts with both Tito and Mao as Moscow, but broke in turn these into a confidence that Albania could be attacked from both East and West. While the population starved saw the paranoid Hoxha to spend a considerable part of the state budget to build armored defense bunkers in concrete, so-so 700 000 to be exact.
The bunkers vary in size and remains a prominent feature on the Albanian countryside. Some smaller bunkers are now used for everything from mushroom cultivation to cabanas while others razed to the ground so that building materials can be reused. Hoxha's own bunker on 2685 square meters just outside Tirana was among the larger and was until recently with the military's list of secret items. Most Albanian bunkers are a few square meters while Hoxha's bunkers holds 106 rooms and a cinema. It has now been opened to the public.
The world is as familiar full of places where cruel story turned into tourist attraction. In Albania stands island of Sazan, an hour's boat ride outside the coastal city of Vlora, in line to be such a place. Auron Tare as boss of the Albanian national coastal organization says that the island since Roman times been used as a military base.
- Byzantines, Italians, Germans and Russians have all worked at Sasan.Since Albania broke relations with Moscow earned island Albanian submarine base and the national center for intelligence with the whole world as a potential enemy. Now we hope that Sazan to have become an interesting historical and cultural outdoor museum of the Cold War.
Gas masks are still scattered in the grass on the island. Buildings that as late as the 1980s held the families who more or less lived as prisoners on the island - albeit with generous rations unlike the population on the mainland - remains. So far, only a handful of foreigners got to visit this at once beautiful and spooky island, but there are plans to allow small-scale tourism by summer 2015. It is probably only a matter of time before Sazan become National Park.
Since a few years, it is charter from Sweden to the coastal town Sarandra in southern Albania. Winter Faded northerners attracted comparatively deserted beaches, uppiffade cafes and cheap beer. And certainly, as a tourist country, Albania is cheap, the price level is probably the lowest in Europe. But let us hope that the increasing amount of visitors interested in more than sunbathing and swimming, the Albanians themselves are able to take care of its magnificent scenery and the dignity manages to preserve at least some of their ancient traditions. So far they seem to actually be on your way to success.
A few mil outside Sarandra is the National Park and World Heritage Butrint, a large and very evocative archaeological site with more than 3000 years old. Butrint has been both Greek colony and Roman city and it hardly needs to be especially historically literate to be seized by the powerful atmosphere that fits in the amphitheater, among the pillars and portals, and in the old swimming pool surrounded by lush greenery and salty sea breezes. It is orderly and exciting without even one souvenir salesman in sight.
Another few mil from there, up in the mountains inland, lies the village Pilur whose little more than a hundred residents seem to take a rather sleepy existence. It is precisely in Pilur as Albanian polyphony, an old song tradition that is characterized by multiple melody parts simultaneously, is said to have originated and villagers actively tradition.The polyphonic singing has been given by Unesco World Heritage status as "a masterpiece of humanity's oral and intangible cultural heritage". In the past, this powerful and mysterious vocals, often without any particular rhythm, an accepted way to sniff and ideally resolve conflicts between villagers. When the air at midday vibrates with heat and the village's older men strike up a spontaneous polyphony in the shadow of the great refreshing the tree in the middle of Pilur rises goosebumps.
As a visitor, one wonders how it is that a European country with such beautiful sea coast and of course bathing water, so high mountains to hike in and with so many well-preserved historical sites to marvel at, has taken over 20 years to appear on the international tourist map. Anyway, this fact is today probably Albania's greatest asset as a tourist destination.
Capital Tirana is a colorful acquaintance with many popular restaurants and hip cafes, fine parks and inspiring pulse. Heavy gray statues reminiscent of another time is now almost piquant feature of the cityscape that is characterized by hilarious lively venues where språkas, drinking cappuccino, latte, macchiato and domestic brew raki from early morning to late evening. Unemployment remains high and income disparities great but the younger generation in Albania face the future with confidence. The express speed.
Albania is mountainous. Adventure tourism is in its infancy but something that is invested vigorously. Already arranged both rafting and kayaking, wreck diving and hiking in the dramatic surroundings.
With Albanian Illia as a guide, we do a walking tour around the lake Shkopet. The air smells of thyme, mint, lavender and sage. It is said to be bears, wolves and wild boar in the area and we pick fresh figs directly from trees. With the hope of finding nature-loving soul mates, I ask Illia about it is that I think: that the Albanians in general love to spend their free time outdoors.
Illia looks confused and understand at first did not matter. Together we look out over the blue-green mountains surrounding the lake and ponder an eagle wing sails in the great silence. Illia thinking a little while. He grew up in these mountains, clear that he likes them, he has them in the blood. But as a leisure activity?
- So what do you do Albanians when you are free?
- We drink coffee.
Hur kan det ha tagit över tjugo år för ett land som rymmer så mycket sevärt att synas på den internationella turistkartan? DN ställer sig frågan efter en resa utmed vackra havskuster, höga berg och till historiska platser.
Utsikten från den bastanta 1200-talsborgen är magnifik. Solen har just gått ned och ljusen i de gamla stenhusen i den världsarvsmärkta staden Gjirokastër tänds ett efter ett.
– Tack för en fin dag! säger den albanske guiden Adrian på felfri svenska och jag hajar till.
– Talar du svenska?
– Bara lite.
Han återgår till flytande engelska och berättar om hur han som tjugoåring i början av 90-talet kom till Uppsala som språkstudent. Hur han häpnade där och då över asfalterade vägar, fungerande kollektivtrafik, mataffärer med ett till synes oändligt utbud och människor som levde sin vardag mitt i allt detta utan att, som det verkade, ägna det en tanke. På fem veckor lärde sig Adrian lite svenska och även om han inte har varit tillbaka i Sverige sedan dess förblir Sverige i hans sinne en symbol för gränslösa möjligheter i den fria världen.
Tiderna har förändrats. Albanien är nu för tiden ett öppet land och många av de människor som flydde från Albanien under det Stalininspirerade diktatoriska styret har återvänt. När Albanien nu i de flesta avseenden börjar komma i kapp sina grannländer finns bara en riktning: full fart framåt.
– Min farmor brukar tala om molnen och stenarna, berättar Adrian. Molnen är alla de människor som har gett sig av från Albanien. När det regnar gråter molnen av saknad. Stenarna på marken är de människor som stannat kvar och de som återvänder. Av stenarna bygger vi det nya Albanien.
Det fanns en tid då Albanien stod ensamt mot resten av världen. Diktatorn Enver Hoxha hade på 1940-, 50- och 60-talen kamratliga kontakter med såväl Tito och Mao som Moskva, men bröt i tur och ordning dessa i en förvissning om att Albanien skulle kunna attackeras från både öst och väst. Medan befolkningen svalt såg den paranoide Hoxha till att spendera en ansenlig del av statsbudgeten på att bygga armerade försvarsbunkrar i betong, sisådär 700 000 stycken närmare bestämt.
Bunkrarna varierar i storlek och är fortfarande ett tydligt inslag på den albanska landsbygden. Vissa mindre bunkrar används numera till alltifrån svampodling till badhytter medan andra jämnas med marken så att byggnadsmaterialet kan återanvändas. Hoxhas egen bunker på 2 685 kvadratmeter strax utanför Tirana hörde till de större och fanns till helt nyligen med på militärens lista över hemliga objekt. De flesta albanska bunkrar är på några få kvadratmeter medan Hoxhas bunker rymmer 106 rum och en biograf. Den har nu öppnats för allmänheten.
Världen är som bekant full av platser där grym historia förvandlats till turistattraktion. I Albanien står ön Sazan, en timmes båtfärd utanför kuststaden Vlora, på tur att bli en sådan plats. Auron Tare som basar över Albaniens nationella kustorganisation berättar att ön ända sedan romartiden använts som militärbas.
– Bysantiner, italienare, tyskar och ryssar har alla ett förflutet på Sazan. Sedan Albanien bröt förbindelserna med Moskva tjänade ön som albansk ubåtsbas och nationellt centrum för underrättelseverksamhet med hela världen som potentiell fiende. Nu hoppas vi att Sazan ska få bli ett historiskt intressant och kulturellt utomhusmuseum över kalla kriget.
Gasmasker ligger fortfarande spridda i gräset på ön. Byggnader som så sent som på 1980-talet rymde familjer som mer eller mindre levde som fångar på ön – om än med väl tilltagna matransoner till skillnad från befolkningen på fastlandet – står kvar. Än så länge har endast en handfull utlänningar fått besöka denna på en gång vackra och spöklika ö, men det finns planer på att tillåta småskalig turism redan till sommaren 2015. Sannolikt är det bara en tidsfråga innan Sazan blir nationalpark.
Sedan ett par år går det charter från Sverige till kuststaden Sarandra i södra Albanien. Vinterbleka nordbor lockas med jämförelsevis folktomma stränder, uppiffade kaféer och billig öl. Och visst, som turistland är Albanien billigt, prisnivån är förmodligen den lägsta i Europa. Men låt oss hoppas att den ökande mängden besökare intresserar sig för mer än sol och bad, att albanerna själva förmår att vara rädda om sin storslagna natur och att de med värdighet lyckas bevara åtminstone några av sina uråldriga traditioner. Än så länge verkar de faktiskt vara på god väg att lyckas.
Ett par mil utanför Sarandra ligger nationalparken och världsarvet Butrint, en stor och mycket stämningsfull arkeologisk fyndplats med drygt 3 000 år på nacken. Butrint har varit både grekisk koloni och romersk stad och man behöver knappast vara särskilt historiskt bevandrad för att gripas av den mäktiga atmosfären som ryms i amfiteatern, bland pelare och portaler och i det gamla badhuset som omges av frodig grönska och salta havsvindar. Det är välordnat och spännande utan en endaste souvenirförsäljare inom synhåll.
Ytterligare några mil därifrån, uppe i bergen inåt landet, ligger byn Pilur vars lite drygt hundra invånare tycks föra en ganska så sömnig tillvaro. Det är just i Pilur som albansk polyfoni, en gammal sångtradition som kännetecknas av flera melodistämmor samtidigt, sägs ha sitt ursprung och byborna för aktivt traditionen vidare. Den polyfoniska sången har av Unesco fått världsarvsstatus som ”ett mästerverk i mänsklighetens muntliga och immateriella kulturarv”. Förr i tiden var denna mäktiga och lite mystiska sång, ofta utan någon särskild rytm, ett vedertaget sätt att vädra och i bästa fall lösa konflikter mellan byborna. När luften mitt på dagen vibrerar av hetta och byns äldre herrar stämmer upp i spontan polyfoni i skuggan av det stora svalkande trädet mitt i Pilur reser sig nackhåren.
Som besökare frågar man sig hur det kommer sig att ett europeiskt land med så vacker havskust och så klart badvatten, så höga berg att vandra i och med så många välbevarade historiska platser att förundras över, har tagit över 20 år på sig att synas på den internationella turistkartan. Hur som helst så är detta faktum i dag förmodligen Albaniens största tillgång som turistland.
Huvudstaden Tirana är en färgstark bekantskap med många välbesökta restauranger och hippa kaféer, fina parker och inspirerande puls. Tunga grå statyer som minner om en annan tid är numera närmast pikanta inslag i stadsbilden som präglas av uppsluppet livliga mötesplatser där det språkas, dricks cappuccino, latte, macchiato och nationalbrygden raki från tidig morgon till sen kväll. Arbetslösheten är fortfarande hög och inkomstskillnaderna stora men den yngre generationen i Albanien ser framtiden an med tillförsikt. I expressfart.
Albanien är bergigt. Äventyrsturismen är i sin linda men något som det satsas energiskt på. Redan nu arrangeras både forsränning och kajakpaddling, vrakdykning och vandring i dramatiska omgivningar.
Med albanske Illia som guide gör vi en tur till fots i närheten av sjön Shkopet. Luften doftar av timjan, mynta, lavendel och salvia. Det lär finnas björn, varg och vildsvin i trakten och vi plockar färska fikon direkt från träden. Med hopp om att ha funnit naturälskande själsfränder frågar jag Illia om det är som jag anar: att albaner i gemen gärna tillbringar sin lediga tid ute i naturen.
Illia ser konfunderad ut och förstår först inte frågan. Tillsammans blickar vi ut över de blågröna bergen som omger sjön och begrundar en örn som vingseglar i den stora tystnaden. Illia funderar en liten stund. Han är uppvuxen i de här bergen, klart att han tycker om dem, han har dem ju i blodet. Men som fritidssysselsättning?
– Så vad gör ni albaner när ni är lediga?
TIRANË, 30 Mars / ATSH/ Nikolla Lena – Parku Kombëtar i Divjakës tashmë është kthyer në vëmendjen qytetare për të kaluar një fundjavë të qetë e nën pushtetin e plot të natyrës.
pelikani kaçurrel, bajzat, rosat dhe patat e egra, shapkat e pyllit dhe plotë specie të rralla. Një dukuri që nuk ka ekzistuar në këtë park, janë mjelmat. Ato tashmë kanë bërë banesë të tyre strugat që gjenden brenda pyllit dhe që kanë ushqim të bollshëm si peshkun burdullak, molusqet e gjallesa të tjera.
pelikani kaçurrel, bajzat, rosat dhe patat e egra, shapkat e pyllit dhe plotë specie të rralla. Një dukuri që nuk ka ekzistuar në këtë park, janë mjelmat. Ato tashmë kanë bërë banesë të tyre strugat që gjenden brenda pyllit dhe që kanë ushqim të bollshëm si peshkun burdullak, molusqet e gjallesa të tjera.
saj, peshkohen disa lloj peshqish, por mbi të gjitha shquhet për qefullin dhe ngjalën e shijshme. Divjaka ka dhe një plazh të bukur dhe kurativ me rërën e veçantë.
saj, peshkohen disa lloj peshqish, por mbi të gjitha shquhet për qefullin dhe ngjalën e shijshme. Divjaka ka dhe një plazh të bukur dhe kurativ me rërën e veçantë.
natyrës së këtij parku, ka bërë punën e vetë te diplomatët dhe punonjësit e ambasadave të huaja në Tiranë. Ardiani u fliste për pyllin, për detin, për pelikanin kaçurrel, për lagunën dhe peshkatarët. Ata bënin fotografi të shumta dhe pyesnin. .. Pastaj, këtu ushqimi dhe gastronomia janë specifike, peshk, ngjala të freskëta të shoqëruara me perimet e shijshme të stinës. Ja vlen ta kalosh fundjavën në Divjakë./m.m/http://www.ata.gov.al/ja-vlene-nje-fundejave-ne-divjake-244099.html
natyrës së këtij parku, ka bërë punën e vetë te diplomatët dhe punonjësit e ambasadave të huaja në Tiranë. Ardiani u fliste për pyllin, për detin, për pelikanin kaçurrel, për lagunën dhe peshkatarët. Ata bënin fotografi të shumta dhe pyesnin. .. Pastaj, këtu ushqimi dhe gastronomia janë specifike, peshk, ngjala të freskëta të shoqëruara me perimet e shijshme të stinës. Ja vlen ta kalosh fundjavën në Divjakë./m.m/http://www.ata.gov.al/ja-vlene-nje-fundejave-ne-divjake-244099.html
